Jan Eriksson 2013

Jag tränar på avslut.

Härmed avslutas denna blogg.

Önskar allt väl!

Jag tillbringade fredagskvällen på den lokala förortspuben. Det är inte så ofta jag går dit, men ibland så. Jag äter, dricker en öl eller två, läser min tidning eller bok, ser på fotboll. Numera pratar jag inte med någon mer än servitrisen. Jag vill sitta ifred. Vid 20-tiden går jag hem. Det är då det börjar bli för störigt.

Maten kan vara förvånansvärt bra på dessa krogar. Men man måste veta vad man ska beställa, det är många gånger ojämnt. Beställer man öl på fat känns det inte alltid som man dricker det som beställts. På vissa krogar har jag funderat på om de har samma öltunna kopplad till alla kranar med olika märken. Men det är inte så noga. Det som alltid imponerat på mig är de som serverar. Att servera på en förortskrog är ett svårt yrke. Gästerna är brötiga. Men servitörerna har oftast en stark känsla för att ta folk. De tjötar med dem som är trevliga, låter dem som vill vara ifred vara ifred, och är samtidigt gränssättande mot dem som druckit för mycket eller bara är allmänt otrevliga. Och de har respekt med sig. Hur berusade folk än är, verkar de vara medvetna om att de riskerar att bli utkastade eller avstängas från krogen, om de vägrar att acceptera en tillsägelse. Nästan hur berusade som helst, bör det nog skrivas…

Så detta är en hyllning till servitörer på förortskrogar som arbetar där år efter år, lär känna sina stamgäster, och har en psykologisk blick och förmåga som många professionella med akademisk utbildning kan avundas.

Han hade riskerat sitt liv för dem. Bokstavligt. Det hade pågått i många år. Lojalitetsförklaringen som han hade skrivit under var ingen chimär, den var införlivad i honom. Sakta men säkert smög sig bitterheten på. Det handlade inte bara om honom själv, utan lika mycket om hans kamrater som offrats. Tankarna hade redan börjat gro i honom.

Det var då de tog kontakten.

Det var naturligtvis otänkbart för honom att gå över. Han hade ju fortfarande vänner kvar på andra sidan.

Och det var där det första tvivlet kom. På andra sidan, hade han tänkt. Inte denna sidan eller vår sida.

Det hade gått för långt.

Och de pressade sig inte på honom. De lät honom fatta beslutet själv. Det fanns ingen att skylla på.

—————-

Spionen som kom in från kylan av John le Carré är den bästa spionthriller som skrivits. Alec Leamas byter sida, från Control till Karla, eller inte?

Go native är ett forskaruttryck som innebär att forskaren tappar den kritiska distansen till det som undersöks. Man identifierar sig, eller överidentifierar sig, med sitt forskningsobjekt. Man börjar utan citattecken att använda ord, uttryck, begrepp och argument hämtade från dem som man studerar.

Det kan handla om en forskare som studerar en indianstam i Amazonas. Men också en journalist, utredare eller behandlare som beskriver en individ eller grupp i samhället, och överidentifierar sig. Man blir en del i det man avser att studera, tappar den kritiska hållningen, och därmed kan man på sikt vara till skada.

Själv har jag svårt att hålla distansen ibland. Och jag är hellre deltagare, och går in till hundra procent i det jag håller på med, än står utanför och studerar. Fast jag tror att min läggning är att stå utanför och betrakta. Så jag behöver nog inte vara orolig för mig själv. Det ena behöver kanske inte alltid utesluta det andra.

Varför började jag hålla på Öis?

En del kan beskriva en utlösande händelse, kamrater som var viktiga för dem eller liknande. Men jag vet inte varför. Jag hade klasskamrater som höll på Gais och IFK (man sa inte Blåvitt på den tiden, de äldre säger fortfarande Kamraterna).

Farsan är en av de få idrottsintresserade personer jag träffat som hävdat att han inte höll på något speciellt lag. Fast han hade spelat både fotboll och handboll och bara något halvår före sin död, han låg på sjukhuset och vi satt och pratade, berättade att han hade gjort en A-lags match för Gais. Han var 18 år och det var en fotbollscup där ordinarie målvakt var borta. Varför berättade han detta först då? Men kanske var det inte viktigt för honom, han hade ju spelat elithandboll med MIK (Majornas idrottsklubb).

Men farsan tog med mig på Ullevi när jag var liten. Och det var bara Öis vi såg. Jag tror nog han var öisare i alla fall. Det var nog därifrån det kom. Det var nog så jag blev öisare.

———–

På begravningen slöt de gamla handbollskamraterna upp. De stod runt kistan och talade direkt till honom. Jag skrev och tackade dem efteråt.

Looking for Eric. Utan tvekan. Det är inte alla som gillar den. Men jag gör det. Eric lever ett miserabelt liv. Vi går inte in närmare på det. Men en vuxen man som har ett idolporträtt av Eric Cantona i fullskala på väggen… Det säger väl allt. Eric är alltså United-fan, och det är nog hans enda glädjeämne i livet. Sedan är det bara problem. Men en dag stiger Cantona ur sitt porträtt och står där livs levande. Cantona blir Erics livscoach.

Cantona, som spelar sig själv i filmen, strör visdomsord omkring sig som Eric tycker är ganska beskäftiga och ibland oförståeliga, men han börjar så småningom ta dem till sig.

“Den som förutser alla faror ger sig aldrig ut på haven.”

Sensmoralen är: Lita på dina kamrater! Vilket givetvis förutsätter att man har kamrater. Men Eric har faktiskt det, och bra sådana.

“Man kan byta fru, politisk åsikt, religion, men aldrig någonsin fotbollslag.” Det är inte Cantona som säger detta klassiska citat, utan en av gubbarna på puben, där de ser matchen. Och han säger det till en kamrat som av ideologiska skäl har bytt fotbollslag.

Barn kan under en period byta fotbollslag eller hålla på flera samtidigt. Men sedan brukar de bestämma sig. Själv har jag alltid hållit på Öis och så Leeds förstås i Engelska ligan.

Jag träffade för några år sedan en urgaisare. Han hade varit aktiv med fotboll på olika sätt som spelare, ledare, tränare osv. Han närmade sig nu pensionsåldern. Men han höll inte längre på Gais, sa han. Han förklarade varför. Det var en sådan sorg och besvikelse i det. Han hade givetvis inte bytt till något annat lag, och möjligen sa han att han inte trodde att han höll på Gais längre. Jag fick sådan respekt för honom.

Mannen i Looking for Eric som bytte från Machester United till en småklubb, jublar sedan när kamraterna lurar honom att tro att United gör mål… Känslorna var starkare än intellektet.

Jag skulle gärna läsa en studie över vuxna personer som har bytt fotbollslag. Hur exitprocessen har sett ut.

————

Näst bästa Ken Loach film är Riff-Raff. Engelsk arbetarklass som pratar på ett annat sätt än i de vanliga tv-filmerna. Det finns en sekvens från en pub när publiken börjar håna en ung sångerska så att hon brister i gråt och rusar ut. Och hur en av gubbarna då går upp på scenen, tar mikrofonen och skäller ut dem som hånat henne. Får dem att ropa in henne igen. Sådant man sällan ser. Civilkurage.

Jag minns min första Öis-tröja, när morsan satt där i soffan och sydde på det vackraste av märken och den vita femman på ryggen.

Jag ville vara Berry Larsson.

Men varför valde jag honom? Jag minns inte mer än att han var ytterback. Men vad stod han för, för mig, jag kan ha varit 7-8 år gammal, eller möjligen något äldre.

Varför valde jag inte Örjan Persson, Agne Simonsson, Peter Dahlqvist eller Yngve Källqvist, något av de mer kända namnen i Öis?

Varför valde jag nummer fem?

Vem var Berry Larsson?

Kvinnan knackade försiktigt och öppnade dörren till mötesrummet.

– Ursäkta att jag stör, sa hon, och såg så rädd och förlägen ut.

Jag visste inte om jag skulle våga. Men det blev en sekunds tystnad mitt i vardagsstressen:

– Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela vår existens. Välkommen.

(Efter Eeva Kilpi)

Jag har länge saknat föreningstillhörighet och har nu äntligen funnit en. Men är det en sekt som jag har gått med i? Ledarna bär samma röda dräkter. Nykomlingar ägnas särskild vänlighet. Sammankomsterna startar alltid exakt i tid och slutar exakt i tid. Pedagogiken är kollektiv och ingen ges individuell uppmärksamhet. Alla gör samma rörelse i grupp. Alla är leende och vältränade. Det finns olika hierarkier där man kan avancera. Jag befinner mig på medel för närvarande och har en bit kvar till intensiv som är nästa steg. Om jag missar möten någon gång så får jag påminnelse-sms från en kvinna i gruppen som verkar ha blivit någon sorts mentor för mig.

Mycket tyder på att det är en sekt som jag har gått med i.

Jag har också känt en närmast euforisk frälsningsupplevelse och upptäcker att jag börjat missionera i bekantskapskretsen. Detta är i perioder när mina besök har varit högfrekventa. När mitt mötesdeltagande däremot avtar och jag är där mer sporadiskt sjunker min entusiasm. Det är då jag inte hänger med i de samstämmiga rörelserna. När det syns väldigt tydligt hur alla gör exakt samma sak och jag gör något helt annat. Då kan jag fyllas av en undertryckt vrede som jag inte vågar släppa fram helt. – Jävla fascistgymnastik, väser jag tyst mellan mina flåsande andetag. – Leni Riefenstahl skulle varit här och filmat er…

Detta är naturligtvis djupt orättvist, inser jag sedan med en blick på de enkelt klädda gruppmedlemmarna som ser allt annat än övermänniskoaktiga ut, förutom att de just då är mer vältränade än jag.

Det var en synskadad rasist
som fick synen tillbaks till sist
Han slet sitt hår,
han grät en tår
Han visste ingen vart
när han fick se att han var svart

—————-

Den som vill rusta ned
får vara enveten och trägen
Men nu ligger vägen bred
med ens blir det lätt i alla lägen

Du som har lätt att bliva vred
och för att ta till våld är benägen
Det finns ingen väg till fred
minns att fred är vägen

Ovanstående författade jag i 20-årsåldern, sannolikt inspirerad av Hans Alfredsson och Tage Danielsson. Frågorna bar jag med mig länge, om våldets rättfärdigande och rasismen i oss alla…

Om folkstormars beklagliga korthet

Folk som ogillar folkopinioner
pekar med skadeglad min på den svaghet
som kännetecknar oss åtta miljoner
att bara orka en ilska i taget

Folk som ler hånfullt åt frihetsidéerna
Jaha, glöm Chile, nu ska det vara Spanien
ser lite trött på protestkommittéerna
och pekar finger: Aha där är han igen!

Då vill jag mena att han som är där igen
gör sig förtjänt av de andras beundran
Ingen sådan hjälte som far fram över prärien
ingen kosack som far fram över tundran

Utan en typ som på grund av sin levande
avsky för de som tortera och mörda
sköter stencilapparatens vevande
och står på post vid systemet på lördag

Folk som betraktar folkstormars bedarrande
hånfullt och trött är med förlov sagt rätt korkat
Vattnar man inte står julgranen barrande
Folkstormen dör av att folk inte orkat

Vreden är svårburen, lätt man förtränger den
Skäll därför inte de vakna för stolliga
De gör ju folkstormen stark, de förlänger den
Tag min beundran, ni ständigt uthålliga!

Ilskan är inte den bästa protesten
Djävlarna ler när det stormar i Eden
Stormen är kort vad de fruktar som pesten
det är passaden, monsunen, sydvästen
Frihetens vind är den stadiga vreden

Tage Danielsson

Jag har förstått att Cassandra´s dream av en del anses vara bland Woody Allens sämre filmer.

Själv ser jag den som hans bästa film.

Det är framförallt förvandlingen under trädet i regnet som fascinerar mig. Hur det otänkbara blir tänkbart och sedan förverkligat.

You have become just like them!

Antihjälten och journalisten Boyle när gerillan i Oliver Stones film Salvador använder nackskott för att avrätta fiendesoldater.

Salvador är en av de bästa krigsfilmerna, men som också blev kritiserad på grund av denna replik.

Gubbarna i laget började dra ut på rasterna. Lagbasen som var stridbar r-are reagerade:

– Jag tar gärna en vild strejk för längre raster, om ni vill. Men till dess håller vi på tiderna.

De flesta kriminella som begått spektakulära brott hade klarat sig undan, om inte behovet funnits där att berätta för andra…

Det händer inte mycket i Sheriffen med Gary Cooper. Den utspelas nästan i realtid. Och det är svårt att förstå varför sheriffen Kane stannar kvar. Men han gör det. Och så rädd han är.

John Wayne lär ha ansett att Sheriffen (High Noon) var en oamerikansk film. Ingen av stadsborna ställer ju upp för Kane och de låter honom ensam möta Ben Miller och hans kumpaner. Så skulle aldrig amerikaner agera, menade Wayne.

Jag har aldrig uppskattat John Wayne speciellt. Förutom i Diligensen givetvis. Men det är inte helt sant att ingen ställer upp. En pojke i tolvårsåldern erbjuder sitt stöd. Och så den obligatoriska alkoholisten i dessa filmer. Men Kane nekar bägge att hjälpa honom. Sedan är det faktiskt hans unga fru som räddar honom när hon återvänder i slutet.

Alkoholisten i westernfilmer har två egenskaper. De är goda och ibland hjältemodiga. Och så är de oförbätterliga. Som i Diligensen där Doc räddar livet på den unga kvinnan och barnet, efter att ha nyktrat till med enorma mängder kaffe som han kräks upp. Men direkt efter förlossningen firar han med en whisky igen.

Sheriffen är en av de absolut bästa westernfilmerna som jag alltid återkommer till.

Jag prenumererade i många år på Proletären. Det var inte så att jag sympatiserade med Stalin eller Kpmlr. Men jag hade kollegor som var r-are och jag tyckte att det var viktigt med en tidning som vände på allting. Nordkorea var bra och de svenska hyllningarna till kungen var mer anmärkningsvärda än hyllningarna till Kim Il Sung. Och så var det vanliga människor som skrev i tidningen. Den var otroligt positiv i sina arbetsplatsbeskrivningar, debatterna vanns alltid och demonstrationerna samlade mycket folk. Kapitalismen var eländig, men kampen var stark.

Den liberale filosofen John Stuart Mill menade att vi sällan sitter inne på hela sanningen och att det därför är viktigt med meningsutbyte med motståndare till den rådande uppfattningen. Och skulle vi sitta inne på hela sanningen, kommer vår uppfattning enbart att läras in som en fördom, med en ytlig förståelse för vår åsikt, om vi inte möter motstånd och tvingas argumentera för vår sak.

En tes möter sin antites som skapar en syntes som blir en ny tes, men på en högre nivå. Motsatsernas spel. Karl Marx och John Stuart Mill förenas (tillfälligt).

Vid ett tillfälle var jag som representant för vår fotbollsklubb i Gamlestaden kallad till möte i PFF:s klubbhus. 200 föreningar var kallade. Fyra kom. Det handlade om ökat stöd till breddidrotten. Ordförande i PFF visade runt i klubbstugan. Så satte vi oss vid ett mötesbord, det bjöds på kaffe och bullar. Han började tala. Han började med de ökade planhyrorna för ungdomsverksamheten och närmade sig så småningom kapitalismens avskaffande. Observera att jag inte raljerar nu. Det var ett fantastiskt tal. Och han visade inte minsta besvikelse över att det bara var fyra föreningar som kommit. Tvärtom. Vi som var där var viktiga. Nästa gång blir vi fler, sa han. Han delade inte heller ut arbetsuppgifter till oss som var där. Detta är ett misstag som nybörjare i föreningslivet ofta gör. Tvingar på nykomlingar att bli sekreterare och kassörer etc. (Först låter man nykomlingar knyta an en period, tills de blir glada att få frågan om att koka kaffe eller ställa undan stolar efter festen. Vilket ökar deras känsla av sammanhang. Detta vet alla som är det minsta intresserad av hur sekter fungerar…)

Nåväl. Vid nästa möte kom det 30 föreningar och när motionen gick in till fotbollsförbundets årsmöte hade 100 föreningar undertecknat den. Det anordnades också en demonstration där jag faktiskt hamnade på GP:s förstasida, i fyrfärgstryck.

Har jag då inte medverkat till att stödja Kpmlr och Stalin i och med detta? Vad svarar jag på det? Min motfråga blir: Är jag antisemit för att jag gillar Wagners musik? Till och med Per Ahlmark gillar Wagner… Trots Wagners antisemitism. Tycker ni att liknelsen haltar? Men jag kan inte låta bli att beundra det ungdomsarbete som utförts genom åren av PFF. Ungdomsidrotten är det bästa vi har i samhället.

Sedan får man väl diskutera eller debattera och stå för det man står för.

Dokumentärfilmen om när Muhammad Ali möter George Foreman i Kinshasa är en av de bästa idrottsfilmerna. Ali hånar George filmen igenom. Ali är rolig och slagfärdig. Men sanningen är nog att Ali var rädd för den hårtslående Foreman.

Thrilla in Manilla. Dokumentärfilm om när Ali möter Joe Frazier. En annan sida av Ali kommer fram, den elake, mobbaren. Och Frazier kunde aldrig förlåta Ali som hade gått för långt. Frazier njöt av att Ali senare fick talsvårigheter och att se hur skadad han blev. Men ändå. När Joe Frazier för några år sedan avled så gick Muhammad Ali på begravningen. Jag blev så glad. Det var stort.

Att stå och hänga mot repen tills motståndaren slagit sig trött. Och att då komma tillbaka, hur sönderslagen du än är.

När du börjar få blodsmak i munnen har du åttio procent kvar att ge.

Nej, böcker om boxning läser jag inte. Så intellektuell har jag aldrig blivit.

Hur snabbt du än drar, så finns det alltid någon som drar snabbare…

Den blinde mannen till revolvermannen Vinnie Harold (Broderick Crawford) i Första kulan dödar med Glenn Ford.

Rita Ann Higgins, irländsk arbetarklasspoet. Socialrealism. Två av hennes längre dikter har varit översatta i Ordfront Magasin: Somliga och Företagsamhet.

Somliga vet vad det innebär att bli kallad xxxx inför sina barn….och somliga vet inte.

Tala inte med oss om företagsamhet….en dikt som brinner av klasshat.

En kollega till mig, en kvinna i då dryga 60-årsåldern, visade sina dikter för mig. De var så bra, om kärlek och åldrande. Och jag visade mina dikter för henne. Någon sorts hemlig gemenskap.

Och en annan kollega som tjatade tills jag köpte en lyriksamling från en skrivarkurs som han hade varit på. Jag öppnade den lite förstrött, och har sedan aldrig kunnat släppa den. Mest tyckte jag om Två Gravskrifter skriven av en kvinna (med greppet hämtat från Spoon River): Då tog han sitt liv/den man jag var gift med/hur kan man hämnas så grymt för en glädje/Jag fortsatte leva/vägrade låta mig krossas

Och denna: Även när ingen ser händer saker/någon förvandlas till groda/och prövar att fly mellan näckrosorna

Den mötande bländar inte av/och för ett ögonblick/tappar jag fotfästet

Detta har vi ännu gemensamt/orden är så utslitna/smekningarna så ensamma/Jag gråter när jag rör vid din mjuka kropp/eller älskar dig besinningslöst/som för att försöka återta de drömmar/som försvunnit in i dig/Efteråt går vi vidare/och hoppas att tårarna sköljer oss nya vägar/genom det döda gruset

Jag citerar ur minnet och bara brottstycken.

Någon sorts haikuliknande dikt dyker upp: Under en paus i grälet/såg hon pionen/slå ut.

Jag skulle gärna ge er en kärleksdikt jag skrivit under året, men det är för närliggande och den tillhör henne, än…

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss kyliga och tröga
som folk är mest

Lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår
en vän fri från beräkning
sin hand i vår

Synes en ljusglans
sprida sig
kring vår plågobädd
Då sitter vid vår sida
en gud förklädd

Hjalmar Gullberg

Den 16 mars 1968 luftlandsattes en pluton på 30 soldater från tredje kompaniet (Charlie kompaniet) utanför den vietnamesiska byn My Lai. Kompaniet stod under befäl av kapten Ernest Medina. Plutonen leddes av löjtnant William S Calley.

Luftlandsättningen skedde 07.30 på morgonen. En halvtimme senare, kl 08.00, gick plutonen in i My Lai, en by som ligger i ett större distrikt kallat Song My.

08.00 gick de in i byn. Några timmar senare tar de lunchrast. Det finns ett foto där soldaterna sitter bekvämt tillbakalutade i ett dike. Bildtexten lyder: “Lunch break at My Lai”.

De amerikanska soldaterna har då dödat kreatur, våldtagit kvinnor och skjutit prick på spädbarn.

Sammanlagt 504 personer dödas denna dag i My Lai och den närliggande byn My Khe.

Den amerikanska professorn och krigsforskaren Sue Mansfield beskriver i sin bok The gestalts of war hur det rapporteras att soldaterna omedelbart efter massakern upplevde “exhiliration and an intense sense of satisfaction”.

Upprymdhet och en intensiv känsla av tillfredsställelse…

Den japanske läkaren Hachiya beskriver i sin Dagbok från Hiroshima hur det sprids ett rykte på sjukhuset där de överlevande efter atombombningen vårdas. Ryktet säger att Japan också har bomben. San Francisco, San Diego och Los Angeles är nu utplånade. Stämningen på sjukhuset förvandlades genast, skriver Hachiya. De svårast skadade var de lyckligaste.

Marcus Allbäck intervjuades i halvtid under sin aktiva karriär. Intervjuaren påpekade att Marcus hade missat flera målchanser i första halvleken.
– Jag har inga problem med det, svarade han lugnt. Och sedan förklarade han vad fotboll handlar om.

Att sona sin skuld handlar inte enbart om att avtjäna sitt straff. Då hade det varit avklarat för länge sedan. Att sona sin skuld handlar om att inse och erkänna känslomässigt att man har skadat en annan människa, försöka efter förmåga att gottgöra detta, och att arbeta med sig själv så att det inte ska hända igen.

Det är längesedan. En kollega hade med sin son till jobbet. En liten pojke i fyraårsåldern. Hon försvann någonstans, min dörr stod öppen och han tog ett steg in på mitt tjänsterum. Jag hejade försiktigt.
– Vem är du? sa han tyst och lite trevande.
– Jag heter Janne. Jag jobbar här, svarade jag. Han tittade på mig.
– Men, sa han, vem är du?

Och han bara stod där och betraktade mig, som om han var någon slags reinkarnation av Dalailama, och jag blev alldeles iskall och fick inte fram ett ljud. När han gått ut satt jag kvar och stirrade framför mig. Vem är du?

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av idrottsböcker. Självbiografier av fotbollsspelare är inte något som jag direkt kastar mig över.

Två idrottsböcker kan jag dock rekommendera: Bästa fotbollsboken i romanform är Dragningen av författarteamet Bertil Ahl (Anders Lönnbro & Lars-Göran Nilsson). Den kom ut 1978 och handlar om Göteborg, politik, fotboll och kärlek. Träningslägret i Halmstad som urartar fullständigt ger för en utomstående antagligen intryck av att vara överdrivet, men inte för oss som varit med… Boken skildrar småklubben IK Hagen, sannolikt pseudonym för BK Häcken, som inte nöjer sig med att vara kvar i de lägre divisionerna, och priset som krävs.

Nummer två är I huvudet på John McEnroe av Tim Adams. En tunn pocketbok med ett innehåll utöver det vanliga. Det är en sorts psykologisk analys av en man som försöker provocera sin omgivning till att hata honom. Men så möter han Björn Borg som inte går in i provokationerna, och väljer att inte hata.

—————–

Härutöver kan nämnas Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami, Grenoli av Eva af Geijerstam samt Förbannade Gais – 30 år av underprestation av Robert Lindberg & Patrik Persson.

En kamrat som tränar ungdomar i fotboll hörde av sig. Han är kraftfull och pondusfylld. Kompetent och erfaren som tränare. Nu beskrev han att han inför sina ungdomar i kontakt med en annan person hade tappat fattningen och betett sig osäkert, föga pondusfyllt eller kraftfullt. Min kamrat menade nu att han tappat i auktoritet inför laget, där flera var tonåringar som saknade en trygg fadersgestalt.

Hade han blivit aggressiv, hotat eller skyllt ifrån sig? Nej, inte alls. Och han hade samma vecka haft en ny träning med laget.

Vad behöver faderlösa ungdomar? Inte en omänsklig stålman. Utan någon som kan vara så trygg att han kan hantera sin osäkerhet och sina tillkortakommanden. Att stå kvar ändå. För att dessa ungdomar så småningom ska våga känna svagheten i sig själva utan att reflexmässigt lägga över den på någon annan. Det är i detta man kan vara en positiv förebild.

Jan Guillou beskriver i ett reportage hur han en gång intervjuade pianisten Staffan Scheja. Guillou frågade Scheja om han aldrig under sina konserter spelade fel.

– Det är klart att jag spelar fel ibland, svarade Scheja. Det är ungefär som att fråga en tennisspelare om han aldrig slår i nät.

Och så berättade Scheja om ett konsertframträdande i New York, där han framförde Griegs pianokonsert. För den som inte känner till det är detta en av de stora pianokonserterna. Scheja hade säkert spelat den hundratals gånger. Men just vid detta tillfälle kommer Scheja av sig. Han tappar melodin. Han är borta i tio sekunder, en halv minut, en minut… Orkestern fortsätter spela. Så återfår han melodin och fullföljer konserten. Dagen efter kommer recensionerna i New York-tidningarna. Scheja får strålande recensioner. Ingen nämner med ett ord att han har kommit av sig.

Varför nämnde de det inte? Märkte de det inte? Självklart märkte de det. Musikrecensenterna i New York-tidningarna är inte okunniga. Nämnde de det inte för att vara artiga? Knappast, musikrecensenterna i New York är inte artiga.

Varför nämnde de det inte?

De nämnde det inte för att det inte var viktigt. Det var inte väsentligt. Det var något annat som var viktigt. Det var något annat som var väsentligt.

————–

(Det är nog 25 år sedan jag läste detta reportage och jag har en känsla av att jag har förvanskat historien något. Men inte heller detta är väsentligt. Ibland är det minnesbilden, det man väljer att minnas, som är viktigare än den faktiska händelsen… Jag tror Scheja skulle förstå.)

Författare jag läst flest böcker av:

1. W E Johns (Biggles)
2. Georges Simenon
3. Agatha Christie
4. Jan Guillou

Nej, jag tänker fortfarande inte analysera något författarskap. Och inte, som en del recensenter, vara nedlåtande mot Guillou, även om det var mer än tio år sedan jag läste någon bok av honom. Istället kan jag känna en stark tacksamhet mot dessa författare som funnits med mig i olika perioder i livet.

Att inte förstå, och ändå förstå…

Reijo Taipale

Vid nästan 50-års ålder köpte jag mig en Leeds-tröja med Billy Bremner på ryggen. En del skulle kanske kalla det patetiskt. Och visst, det kan man väl tycka.

Men när jag provsprang min nya tröja, åttan i Skatås, och med Metallica på högsta ljudnivå, så kände jag mig starkare än någonsin förut.

Så skratta ni. För mig, en tioårig pojke, var han en gigant, denne kortväxte rödhårige skotte som krigade och slet mer på plan än de andra tillsammans.

Bruno K Öijer, poeten, ger intryck av att ta sig själv på väldigt stort allvar och att vara i närmast total avsaknad av distans till sig själv.

Jag tror att det är dessa egenskaper jag uppskattar hos honom. Att han vågar vara allvarlig och nära sig själv och det han tror på.

Intervju

Mobiltelefonen laddar ur
inledande panik
förbyts
i lugn

När jag slutade spela fotboll tog dansen över mitt liv. En period dansade jag fyra kvällar i veckan. Jag var lagledaren som ringde runt och så samlades vi hemma hos någon för en kopp kaffe. Sedan åkte vi iväg till olika dansbanor. Vi var alltid nyktra. Alkohol förekom inte. Vi talade bara dans, vi visste inte vad de andra arbetade med eller vad de hade för utbildning. Vi diskuterade slowfoxfigurer, om golvet var glatt eller strävt, dansskor, danstidningar, dansband, Sannex eller Arvingarna…

Det var en egen värld, nästan sekteristiskt. Jag älskade det. Pulsen, svetten, närheten och samtidigt det formella. Hur man förde, hur man rörde sig på dansgolvet, hur man bjöd upp, hierarkierna med olika grupperingar som var placerade på olika platser runt dansgolvet. Man fick lära sig, och man kunde avancera.

Jag lärde mig också att tycka om musiken, och även texterna. Det var en befrielse från allt det tunga. Jag blev glad när jag närmade mig dansbanan och hörde musiken. Det var spännande och nytt för mig.

————–

Idag är det flera år sedan som jag besökte en dansbana. Men ibland lyssnar jag på dansband….rör mig över golvet i lägenheten. Och stegen sitter kvar.

Det närmaste jag varit nätberoende är Sambadefensiv. Matchreferat, analyser, övergångar, nyförvärv, intervjuer och kommentarer. Fullständigt ointressant för de allra flesta, ett gift för oss andra.

I min bokhylla har jag mest manliga författare. Det handlar väl om identifikation, antar jag. En kvinnlig författare som jag uppskattar mycket är Carina Rydberg. Jag har läst flera av hennes böcker, men topplistan ser ut så här:

1. Den som vässar vargars tänder
2. Djävulsformeln
3. Den högsta kasten

Vad har jag för analys av hennes författarskap, undrar ni nu. Det räcker väl inte att göra topplistor… Och ni har säkert rätt. Men i hela mitt liv har jag hållit på att analysera. Så för mig räcker det så här. Just nu.

Jag har visserligen inte läst Herbert Tingstens, och inte heller Winston Churchills, men vågar man ändå drista sig att göra en lista över självbiografier:

1. Min kamp (Karl Ove Knausgård)

2. Gustavs grabb (Leif G W Persson)

3. Min oskuld och Pearl Harbour (Charles Bukowski)

4. Gör inget dumt medan jag är död (Per Ahlmark)
Jag är fascinerad av Ahlmark. Oförsonligheten och samtidigt känsligheten…

Vid sidan av topplistan och utan inbördes rangordning:
Nackspärrarnas rike (Roland Jansson), Mitt förnamn är Ronny (Ronny Ambjörnsson), Se till mig som liten är (Bengt Olsson), När det känns att det håller på ta slut (Stig Larsson), Livet (Keith Richards), The heroin diaries – spillror ur ett rockstjärneliv. (Nikki Sixx – Mötley Crüe), Vi barn från Banhof Zoo (Christiane F), Anhörig (Katerina Janouch), En riktig människa (Gunilla Gerland), Tokfursten (Elgard Jonsson)

Bra biografier: Ingemar Hedenius – en filosof och hans tid
(Svante Nordin), Lasermannen (Gellert Tamas), Beethoven – biografin (Åke Holmquist)

Tre röster om Knausgård

Många säger Johan Sebastian Bach, andra säger Wolfgang Amadeus Mozart, en del säger Johannes Brahms.

Jag säger Ludwig van Beethoven.

Vem man väljer handlar, skulle jag tro, om ens personlighet. Beethovens pianosonater, stråkkvartetter, symfonier… Olika delar av mig själv.

1. Don Giovanni. Det var innan man hade införskaffat utdragbart tak över borggården på Läckö slott. Vi satt där i regnet och i slutscenen började det åska och blixtra och det var bara så bra.
2. The turn of the screw. Suggestivt, spöklikt, vad är sant, vad är fantasi, vad är dröm, vad är verklighet…?

Pär Lagerkvist, för hans enkelhet som berör så djupt, som i Barabbas, Bödeln och Mariamne, den sistnämnda det vackraste jag läst, om den onde Herodes och den goda Mariamne…

Och så fångades jag som så många andra av Karl Ove K. En sorts Jesusgestalt, som trots framgångarna mår så dåligt, utan att ångra sig, men över att ha lämnat ut sig och sina nära. Han har tagit vår skuld och skam och bär det på sina axlar. Tack, Karl Ove!

1. Allan Pettersson 7:e symfonin i Göteborgs konserthus 2009/10. Har tappat bort dirigentens namn. Det var så lugnt, mitt i veckan, och jag grät.
2. Mahlers 1:a symfoni i Örebro konserthus 1993 med Stig Westerberg som dirigent. En skräckupplevelse som förbyttes i sin motsats.
3. Peter Grimes på Storan i Göteborg på 1980-talet. Kommer aldrig att glömma den.
4. Ragnarök, Staffan Valdemar Holm, Stockholmsoperan.
5. Alcina, Göteborgsoperan.
6. Valkyrian, Göteborgsoperan.
7. Julius Caesar, Göteborgsoperan.

Favoritdirigent: Gustavo Dudamel.

1. Hammarkullen
2. Kniven i hjärtat
3. Lära för livet

4. Kullamannen
5. Kråkguldet
6. Huset Silfvercronas gåta

Den vedervärdigaste svenska tv-serien är Skånska Mord – Veberödsmannen. En film jag aldrig vill se om. Ernst-Hugo J spelar- eller är – Djävulen själv. Ingen skräckfilm eller rysare av något slag kan nå upp till Ernst-Hugo i denna roll.

Den sovjetiske gruvarbetaren Aleksej Stachanov bröt den 31 augusti 1935 med egna händer 102 ton kol. Han överskred därmed politbyråns uppställda kvot med 14 gånger. Den 19 september samma år bröt han under ett skift 227 ton kol. Stachanov, denne arbetets hjälte, blev sedermera invald som suppleant i Högsta Sovjet.

En gång för många år sedan blev jag på min dåvarande arbetsplats utsedd till Veckans Stachanov. Jag var värd det, kan jag säga.

Kommande…

Några filmer:

Monsieur Hire (Brahms pianokvartett op 25)

Mannen utan minne (Frälsningsarmén börjar, som sig bör med utsatta människor, att tala om Djävulen, innan Gud förs in i texten.)

Kaurismäki (Thunder and Lightning)

Cloud Atlas (Everything is connected…)

Cabaret (Lockelsen i att stå enad, men observera den gamle mannen som varit med om krig förut, och inte ställer sig upp.)

Casablanca (Marseillais-scenen)

The fastest gun alive (Den bäst skildrade återfallsprocessen – men är det verkligen till alkoholen Glenn Ford återfaller…)

Att ringa upp sin barndom

Lans av ljus (nyårsdikt)

Du fick aldrig veta

Vi lämnade varje fest

Intervju

En köldskada bör värmas upp
omedelbart,
annars kan skadan
bli allvarlig.
Man ska så fort
som möjligt
försöka komma inomhus
eller i skydd från vind
och blåst,
och börja en
långsam
uppvärmning
av huden.

Det bästa är att värma
hud mot hud.
Man kan värma
en förfrusen kind
med en varm hand,
och man kan värma fingrar
i armhålorna
under kläderna.
Om man har förfrusit tårna
kan någon annan värma dem
på sin mage
eller i armhålan.

Om man försöker
skynda på
uppvärmningen
genom att till exempel
värma
med något upphettat föremål,
kan huden
skadas.
Man ska heller aldrig
massera
det skadade området
eller gnugga med snö
eller is.
Det kan göra skadan
värre.

När huden värms upp
blir den ofta röd, varm
och lite svullen,
och det kan göra rejält
ont.
Men det är viktigt att
ändå
fortsätta uppvärmningen
ända tills färgen
och känseln
har kommit
tillbaka.

Djupa köldskador
bör bara
värmas
om man är
säker på att
den skadade kroppsdelen
kan hållas
varm
tills man får
vård.

Om man inte
kommer att kunna
hålla kroppsdelen
varm,
är det bättre att låta den
fortsätta att vara
nedkyld.
Tinas den först upp
och sedan blir
kall igen
kan skadan bli
värre.

Källa: Vårdguiden

Det är en sanning bland många andra
att i varje form av kamp
finns det några som när man lyckas
alltid råkar gå längst fram

Men om stridslyckan plötsligt vänder
och viljan är allt man har
när man söker de främstas händer
finns de inte längre kvar

Men skillnaden är, mina vänner
att den som alltid springer bort
bär också nederlaget med sig
i sin grav

Men den som strider om den så stupar,
och häcklas av smitarna,
den bär segerhuvan alla sina dar

Björn Afzelius

https://www.youtube.com/watch?v=CdYOJ1m_5I0

Amor et Fides…