Jan Eriksson 2013

Looking for Eric. Utan tvekan. Det är inte alla som gillar den. Men jag gör det. Eric lever ett miserabelt liv. Vi går inte in närmare på det. Men en vuxen man som har ett idolporträtt av Eric Cantona i fullskala på väggen… Det säger väl allt. Eric är alltså United-fan, och det är nog hans enda glädjeämne i livet. Sedan är det bara problem. Men en dag stiger Cantona ur sitt porträtt och står där livs levande. Cantona blir Erics livscoach.

Cantona, som spelar sig själv i filmen, strör visdomsord omkring sig som Eric tycker är ganska beskäftiga och ibland oförståeliga, men han börjar så småningom ta dem till sig.

“Den som förutser alla faror ger sig aldrig ut på haven.”

Sensmoralen är: Lita på dina kamrater! Vilket givetvis förutsätter att man har kamrater. Men Eric har faktiskt det, och bra sådana.

“Man kan byta fru, politisk åsikt, religion, men aldrig någonsin fotbollslag.” Det är inte Cantona som säger detta klassiska citat, utan en av gubbarna på puben, där de ser matchen. Och han säger det till en kamrat som av ideologiska skäl har bytt fotbollslag.

Barn kan under en period byta fotbollslag eller hålla på flera samtidigt. Men sedan brukar de bestämma sig. Själv har jag alltid hållit på Öis och så Leeds förstås i Engelska ligan.

Jag träffade för några år sedan en urgaisare. Han hade varit aktiv med fotboll på olika sätt som spelare, ledare, tränare osv. Han närmade sig nu pensionsåldern. Men han höll inte längre på Gais, sa han. Han förklarade varför. Det var en sådan sorg och besvikelse i det. Han hade givetvis inte bytt till något annat lag, och möjligen sa han att han inte trodde att han höll på Gais längre. Jag fick sådan respekt för honom.

Mannen i Looking for Eric som bytte från Machester United till en småklubb, jublar sedan när kamraterna lurar honom att tro att United gör mål… Känslorna var starkare än intellektet.

Jag skulle gärna läsa en studie över vuxna personer som har bytt fotbollslag. Hur exitprocessen har sett ut.

————

Näst bästa Ken Loach film är Riff-Raff. Engelsk arbetarklass som pratar på ett annat sätt än i de vanliga tv-filmerna. Det finns en sekvens från en pub när publiken börjar håna en ung sångerska så att hon brister i gråt och rusar ut. Och hur en av gubbarna då går upp på scenen, tar mikrofonen och skäller ut dem som hånat henne. Får dem att ropa in henne igen. Sådant man sällan ser. Civilkurage.

Jag minns min första Öis-tröja, när morsan satt där i soffan och sydde på det vackraste av märken och den vita femman på ryggen.

Jag ville vara Berry Larsson.

Men varför valde jag honom? Jag minns inte mer än att han var ytterback. Men vad stod han för, för mig, jag kan ha varit 7-8 år gammal, eller möjligen något äldre.

Varför valde jag inte Örjan Persson, Agne Simonsson, Peter Dahlqvist eller Yngve Källqvist, något av de mer kända namnen i Öis?

Varför valde jag nummer fem?

Vem var Berry Larsson?

Kvinnan knackade försiktigt och öppnade dörren till mötesrummet.

– Ursäkta att jag stör, sa hon, och såg så rädd och förlägen ut.

Jag visste inte om jag skulle våga. Men det blev en sekunds tystnad mitt i vardagsstressen:

– Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela vår existens. Välkommen.

(Efter Eeva Kilpi)

Jag har länge saknat föreningstillhörighet och har nu äntligen funnit en. Men är det en sekt som jag har gått med i? Ledarna bär samma röda dräkter. Nykomlingar ägnas särskild vänlighet. Sammankomsterna startar alltid exakt i tid och slutar exakt i tid. Pedagogiken är kollektiv och ingen ges individuell uppmärksamhet. Alla gör samma rörelse i grupp. Alla är leende och vältränade. Det finns olika hierarkier där man kan avancera. Jag befinner mig på medel för närvarande och har en bit kvar till intensiv som är nästa steg. Om jag missar möten någon gång så får jag påminnelse-sms från en kvinna i gruppen som verkar ha blivit någon sorts mentor för mig.

Mycket tyder på att det är en sekt som jag har gått med i.

Jag har också känt en närmast euforisk frälsningsupplevelse och upptäcker att jag börjat missionera i bekantskapskretsen. Detta är i perioder när mina besök har varit högfrekventa. När mitt mötesdeltagande däremot avtar och jag är där mer sporadiskt sjunker min entusiasm. Det är då jag inte hänger med i de samstämmiga rörelserna. När det syns väldigt tydligt hur alla gör exakt samma sak och jag gör något helt annat. Då kan jag fyllas av en undertryckt vrede som jag inte vågar släppa fram helt. – Jävla fascistgymnastik, väser jag tyst mellan mina flåsande andetag. – Leni Riefenstahl skulle varit här och filmat er…

Detta är naturligtvis djupt orättvist, inser jag sedan med en blick på de enkelt klädda gruppmedlemmarna som ser allt annat än övermänniskoaktiga ut, förutom att de just då är mer vältränade än jag.

Det var en synskadad rasist
som fick synen tillbaks till sist
Han slet sitt hår,
han grät en tår
Han visste ingen vart
när han fick se att han var svart

—————-

Den som vill rusta ned
får vara enveten och trägen
Men nu ligger vägen bred
med ens blir det lätt i alla lägen

Du som har lätt att bliva vred
och för att ta till våld är benägen
Det finns ingen väg till fred
minns att fred är vägen

Ovanstående författade jag i 20-årsåldern, sannolikt inspirerad av Hans Alfredsson och Tage Danielsson. Frågorna bar jag med mig länge, om våldets rättfärdigande och rasismen i oss alla…

Om folkstormars beklagliga korthet

Folk som ogillar folkopinioner
pekar med skadeglad min på den svaghet
som kännetecknar oss åtta miljoner
att bara orka en ilska i taget

Folk som ler hånfullt åt frihetsidéerna
Jaha, glöm Chile, nu ska det vara Spanien
ser lite trött på protestkommittéerna
och pekar finger: Aha där är han igen!

Då vill jag mena att han som är där igen
gör sig förtjänt av de andras beundran
Ingen sådan hjälte som far fram över prärien
ingen kosack som far fram över tundran

Utan en typ som på grund av sin levande
avsky för de som tortera och mörda
sköter stencilapparatens vevande
och står på post vid systemet på lördag

Folk som betraktar folkstormars bedarrande
hånfullt och trött är med förlov sagt rätt korkat
Vattnar man inte står julgranen barrande
Folkstormen dör av att folk inte orkat

Vreden är svårburen, lätt man förtränger den
Skäll därför inte de vakna för stolliga
De gör ju folkstormen stark, de förlänger den
Tag min beundran, ni ständigt uthålliga!

Ilskan är inte den bästa protesten
Djävlarna ler när det stormar i Eden
Stormen är kort vad de fruktar som pesten
det är passaden, monsunen, sydvästen
Frihetens vind är den stadiga vreden

Tage Danielsson

Jag har förstått att Cassandra´s dream av en del anses vara bland Woody Allens sämre filmer.

Själv ser jag den som hans bästa film.

Det är framförallt förvandlingen under trädet i regnet som fascinerar mig. Hur det otänkbara blir tänkbart och sedan förverkligat.

You have become just like them!

Antihjälten och journalisten Boyle när gerillan i Oliver Stones film Salvador använder nackskott för att avrätta fiendesoldater.

Salvador är en av de bästa krigsfilmerna, men som också blev kritiserad på grund av denna replik.

Gubbarna i laget började dra ut på rasterna. Lagbasen som var stridbar r-are reagerade:

– Jag tar gärna en vild strejk för längre raster, om ni vill. Men till dess håller vi på tiderna.

De flesta kriminella som begått spektakulära brott hade klarat sig undan, om inte behovet funnits där att berätta för andra…