Looking for Eric. Utan tvekan. Det är inte alla som gillar den. Men jag gör det. Eric lever ett miserabelt liv. Vi går inte in närmare på det. Men en vuxen man som har ett idolporträtt av Eric Cantona i fullskala på väggen… Det säger väl allt. Eric är alltså United-fan, och det är nog hans enda glädjeämne i livet. Sedan är det bara problem. Men en dag stiger Cantona ur sitt porträtt och står där livs levande. Cantona blir Erics livscoach.
Cantona, som spelar sig själv i filmen, strör visdomsord omkring sig som Eric tycker är ganska beskäftiga och ibland oförståeliga, men han börjar så småningom ta dem till sig.
“Den som förutser alla faror ger sig aldrig ut på haven.”
Sensmoralen är: Lita på dina kamrater! Vilket givetvis förutsätter att man har kamrater. Men Eric har faktiskt det, och bra sådana.
“Man kan byta fru, politisk åsikt, religion, men aldrig någonsin fotbollslag.” Det är inte Cantona som säger detta klassiska citat, utan en av gubbarna på puben, där de ser matchen. Och han säger det till en kamrat som av ideologiska skäl har bytt fotbollslag.
Barn kan under en period byta fotbollslag eller hålla på flera samtidigt. Men sedan brukar de bestämma sig. Själv har jag alltid hållit på Öis och så Leeds förstås i Engelska ligan.
Jag träffade för några år sedan en urgaisare. Han hade varit aktiv med fotboll på olika sätt som spelare, ledare, tränare osv. Han närmade sig nu pensionsåldern. Men han höll inte längre på Gais, sa han. Han förklarade varför. Det var en sådan sorg och besvikelse i det. Han hade givetvis inte bytt till något annat lag, och möjligen sa han att han inte trodde att han höll på Gais längre. Jag fick sådan respekt för honom.
Mannen i Looking for Eric som bytte från Machester United till en småklubb, jublar sedan när kamraterna lurar honom att tro att United gör mål… Känslorna var starkare än intellektet.
Jag skulle gärna läsa en studie över vuxna personer som har bytt fotbollslag. Hur exitprocessen har sett ut.
————
Näst bästa Ken Loach film är Riff-Raff. Engelsk arbetarklass som pratar på ett annat sätt än i de vanliga tv-filmerna. Det finns en sekvens från en pub när publiken börjar håna en ung sångerska så att hon brister i gråt och rusar ut. Och hur en av gubbarna då går upp på scenen, tar mikrofonen och skäller ut dem som hånat henne. Får dem att ropa in henne igen. Sådant man sällan ser. Civilkurage.
