Rita Ann Higgins, irländsk arbetarklasspoet. Socialrealism. Två av hennes längre dikter har varit översatta i Ordfront Magasin: Somliga och Företagsamhet.
Somliga vet vad det innebär att bli kallad xxxx inför sina barn….och somliga vet inte.
Tala inte med oss om företagsamhet….en dikt som brinner av klasshat.
En kollega till mig, en kvinna i då dryga 60-årsåldern, visade sina dikter för mig. De var så bra, om kärlek och åldrande. Och jag visade mina dikter för henne. Någon sorts hemlig gemenskap.
Och en annan kollega som tjatade tills jag köpte en lyriksamling från en skrivarkurs som han hade varit på. Jag öppnade den lite förstrött, och har sedan aldrig kunnat släppa den. Mest tyckte jag om Två Gravskrifter skriven av en kvinna (med greppet hämtat från Spoon River): Då tog han sitt liv/den man jag var gift med/hur kan man hämnas så grymt för en glädje/Jag fortsatte leva/vägrade låta mig krossas
Och denna: Även när ingen ser händer saker/någon förvandlas till groda/och prövar att fly mellan näckrosorna
Den mötande bländar inte av/och för ett ögonblick/tappar jag fotfästet
Detta har vi ännu gemensamt/orden är så utslitna/smekningarna så ensamma/Jag gråter när jag rör vid din mjuka kropp/eller älskar dig besinningslöst/som för att försöka återta de drömmar/som försvunnit in i dig/Efteråt går vi vidare/och hoppas att tårarna sköljer oss nya vägar/genom det döda gruset
Jag citerar ur minnet och bara brottstycken.
Någon sorts haikuliknande dikt dyker upp: Under en paus i grälet/såg hon pionen/slå ut.
Jag skulle gärna ge er en kärleksdikt jag skrivit under året, men det är för närliggande och den tillhör henne, än…
