Jag prenumererade i många år på Proletären. Det var inte så att jag sympatiserade med Stalin eller Kpmlr. Men jag hade kollegor som var r-are och jag tyckte att det var viktigt med en tidning som vände på allting. Nordkorea var bra och de svenska hyllningarna till kungen var mer anmärkningsvärda än hyllningarna till Kim Il Sung. Och så var det vanliga människor som skrev i tidningen. Den var otroligt positiv i sina arbetsplatsbeskrivningar, debatterna vanns alltid och demonstrationerna samlade mycket folk. Kapitalismen var eländig, men kampen var stark.
Den liberale filosofen John Stuart Mill menade att vi sällan sitter inne på hela sanningen och att det därför är viktigt med meningsutbyte med motståndare till den rådande uppfattningen. Och skulle vi sitta inne på hela sanningen, kommer vår uppfattning enbart att läras in som en fördom, med en ytlig förståelse för vår åsikt, om vi inte möter motstånd och tvingas argumentera för vår sak.
En tes möter sin antites som skapar en syntes som blir en ny tes, men på en högre nivå. Motsatsernas spel. Karl Marx och John Stuart Mill förenas (tillfälligt).
Vid ett tillfälle var jag som representant för vår fotbollsklubb i Gamlestaden kallad till möte i PFF:s klubbhus. 200 föreningar var kallade. Fyra kom. Det handlade om ökat stöd till breddidrotten. Ordförande i PFF visade runt i klubbstugan. Så satte vi oss vid ett mötesbord, det bjöds på kaffe och bullar. Han började tala. Han började med de ökade planhyrorna för ungdomsverksamheten och närmade sig så småningom kapitalismens avskaffande. Observera att jag inte raljerar nu. Det var ett fantastiskt tal. Och han visade inte minsta besvikelse över att det bara var fyra föreningar som kommit. Tvärtom. Vi som var där var viktiga. Nästa gång blir vi fler, sa han. Han delade inte heller ut arbetsuppgifter till oss som var där. Detta är ett misstag som nybörjare i föreningslivet ofta gör. Tvingar på nykomlingar att bli sekreterare och kassörer etc. (Först låter man nykomlingar knyta an en period, tills de blir glada att få frågan om att koka kaffe eller ställa undan stolar efter festen. Vilket ökar deras känsla av sammanhang. Detta vet alla som är det minsta intresserad av hur sekter fungerar…)
Nåväl. Vid nästa möte kom det 30 föreningar och när motionen gick in till fotbollsförbundets årsmöte hade 100 föreningar undertecknat den. Det anordnades också en demonstration där jag faktiskt hamnade på GP:s förstasida, i fyrfärgstryck.
Har jag då inte medverkat till att stödja Kpmlr och Stalin i och med detta? Vad svarar jag på det? Min motfråga blir: Är jag antisemit för att jag gillar Wagners musik? Till och med Per Ahlmark gillar Wagner… Trots Wagners antisemitism. Tycker ni att liknelsen haltar? Men jag kan inte låta bli att beundra det ungdomsarbete som utförts genom åren av PFF. Ungdomsidrotten är det bästa vi har i samhället.
Sedan får man väl diskutera eller debattera och stå för det man står för.
