Kvinnan knackade försiktigt och öppnade dörren till mötesrummet.
– Ursäkta att jag stör, sa hon, och såg så rädd och förlägen ut.
Jag visste inte om jag skulle våga. Men det blev en sekunds tystnad mitt i vardagsstressen:
– Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela vår existens. Välkommen.
(Efter Eeva Kilpi)
Det var en synskadad rasist
som fick synen tillbaks till sist
Han slet sitt hår,
han grät en tår
Han visste ingen vart
när han fick se att han var svart
—————-
Den som vill rusta ned
får vara enveten och trägen
Men nu ligger vägen bred
med ens blir det lätt i alla lägen
Du som har lätt att bliva vred
och för att ta till våld är benägen
Det finns ingen väg till fred
minns att fred är vägen
Ovanstående författade jag i 20-årsåldern, sannolikt inspirerad av Hans Alfredsson och Tage Danielsson. Frågorna bar jag med mig länge, om våldets rättfärdigande och rasismen i oss alla…
Om folkstormars beklagliga korthet
Folk som ogillar folkopinioner
pekar med skadeglad min på den svaghet
som kännetecknar oss åtta miljoner
att bara orka en ilska i taget
Folk som ler hånfullt åt frihetsidéerna
Jaha, glöm Chile, nu ska det vara Spanien
ser lite trött på protestkommittéerna
och pekar finger: Aha där är han igen!
Då vill jag mena att han som är där igen
gör sig förtjänt av de andras beundran
Ingen sådan hjälte som far fram över prärien
ingen kosack som far fram över tundran
Utan en typ som på grund av sin levande
avsky för de som tortera och mörda
sköter stencilapparatens vevande
och står på post vid systemet på lördag
Folk som betraktar folkstormars bedarrande
hånfullt och trött är med förlov sagt rätt korkat
Vattnar man inte står julgranen barrande
Folkstormen dör av att folk inte orkat
Vreden är svårburen, lätt man förtränger den
Skäll därför inte de vakna för stolliga
De gör ju folkstormen stark, de förlänger den
Tag min beundran, ni ständigt uthålliga!
Ilskan är inte den bästa protesten
Djävlarna ler när det stormar i Eden
Stormen är kort vad de fruktar som pesten
det är passaden, monsunen, sydvästen
Frihetens vind är den stadiga vreden
Tage Danielsson
Rita Ann Higgins, irländsk arbetarklasspoet. Socialrealism. Två av hennes längre dikter har varit översatta i Ordfront Magasin: Somliga och Företagsamhet.
Somliga vet vad det innebär att bli kallad xxxx inför sina barn….och somliga vet inte.
Tala inte med oss om företagsamhet….en dikt som brinner av klasshat.
En kollega till mig, en kvinna i då dryga 60-årsåldern, visade sina dikter för mig. De var så bra, om kärlek och åldrande. Och jag visade mina dikter för henne. Någon sorts hemlig gemenskap.
Och en annan kollega som tjatade tills jag köpte en lyriksamling från en skrivarkurs som han hade varit på. Jag öppnade den lite förstrött, och har sedan aldrig kunnat släppa den. Mest tyckte jag om Två Gravskrifter skriven av en kvinna (med greppet hämtat från Spoon River): Då tog han sitt liv/den man jag var gift med/hur kan man hämnas så grymt för en glädje/Jag fortsatte leva/vägrade låta mig krossas
Och denna: Även när ingen ser händer saker/någon förvandlas till groda/och prövar att fly mellan näckrosorna
Den mötande bländar inte av/och för ett ögonblick/tappar jag fotfästet
Detta har vi ännu gemensamt/orden är så utslitna/smekningarna så ensamma/Jag gråter när jag rör vid din mjuka kropp/eller älskar dig besinningslöst/som för att försöka återta de drömmar/som försvunnit in i dig/Efteråt går vi vidare/och hoppas att tårarna sköljer oss nya vägar/genom det döda gruset
Jag citerar ur minnet och bara brottstycken.
Någon sorts haikuliknande dikt dyker upp: Under en paus i grälet/såg hon pionen/slå ut.
Jag skulle gärna ge er en kärleksdikt jag skrivit under året, men det är för närliggande och den tillhör henne, än…
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss kyliga och tröga
som folk är mest
Lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår
en vän fri från beräkning
sin hand i vår
Synes en ljusglans
sprida sig
kring vår plågobädd
Då sitter vid vår sida
en gud förklädd
Hjalmar Gullberg
Bruno K Öijer, poeten, ger intryck av att ta sig själv på väldigt stort allvar och att vara i närmast total avsaknad av distans till sig själv.
Jag tror att det är dessa egenskaper jag uppskattar hos honom. Att han vågar vara allvarlig och nära sig själv och det han tror på.
Mobiltelefonen laddar ur
inledande panik
förbyts
i lugn
Lans av ljus (nyårsdikt)
En köldskada bör värmas upp
omedelbart,
annars kan skadan
bli allvarlig.
Man ska så fort
som möjligt
försöka komma inomhus
eller i skydd från vind
och blåst,
och börja en
långsam
uppvärmning
av huden.
Det bästa är att värma
hud mot hud.
Man kan värma
en förfrusen kind
med en varm hand,
och man kan värma fingrar
i armhålorna
under kläderna.
Om man har förfrusit tårna
kan någon annan värma dem
på sin mage
eller i armhålan.
Om man försöker
skynda på
uppvärmningen
genom att till exempel
värma
med något upphettat föremål,
kan huden
skadas.
Man ska heller aldrig
massera
det skadade området
eller gnugga med snö
eller is.
Det kan göra skadan
värre.
När huden värms upp
blir den ofta röd, varm
och lite svullen,
och det kan göra rejält
ont.
Men det är viktigt att
ändå
fortsätta uppvärmningen
ända tills färgen
och känseln
har kommit
tillbaka.
Djupa köldskador
bör bara
värmas
om man är
säker på att
den skadade kroppsdelen
kan hållas
varm
tills man får
vård.
Om man inte
kommer att kunna
hålla kroppsdelen
varm,
är det bättre att låta den
fortsätta att vara
nedkyld.
Tinas den först upp
och sedan blir
kall igen
kan skadan bli
värre.
Källa: Vårdguiden
