Kvinnan knackade försiktigt och öppnade dörren till mötesrummet.

– Ursäkta att jag stör, sa hon, och såg så rädd och förlägen ut.

Jag visste inte om jag skulle våga. Men det blev en sekunds tystnad mitt i vardagsstressen:

– Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela vår existens. Välkommen.

(Efter Eeva Kilpi)