Jag tillbringade fredagskvällen på den lokala förortspuben. Det är inte så ofta jag går dit, men ibland så. Jag äter, dricker en öl eller två, läser min tidning eller bok, ser på fotboll. Numera pratar jag inte med någon mer än servitrisen. Jag vill sitta ifred. Vid 20-tiden går jag hem. Det är då det börjar bli för störigt.
Maten kan vara förvånansvärt bra på dessa krogar. Men man måste veta vad man ska beställa, det är många gånger ojämnt. Beställer man öl på fat känns det inte alltid som man dricker det som beställts. På vissa krogar har jag funderat på om de har samma öltunna kopplad till alla kranar med olika märken. Men det är inte så noga. Det som alltid imponerat på mig är de som serverar. Att servera på en förortskrog är ett svårt yrke. Gästerna är brötiga. Men servitörerna har oftast en stark känsla för att ta folk. De tjötar med dem som är trevliga, låter dem som vill vara ifred vara ifred, och är samtidigt gränssättande mot dem som druckit för mycket eller bara är allmänt otrevliga. Och de har respekt med sig. Hur berusade folk än är, verkar de vara medvetna om att de riskerar att bli utkastade eller avstängas från krogen, om de vägrar att acceptera en tillsägelse. Nästan hur berusade som helst, bör det nog skrivas…
Så detta är en hyllning till servitörer på förortskrogar som arbetar där år efter år, lär känna sina stamgäster, och har en psykologisk blick och förmåga som många professionella med akademisk utbildning kan avundas.
