Jan Eriksson 2013

Jag tränar på avslut.

Härmed avslutas denna blogg.

Önskar allt väl!

Jag tillbringade fredagskvällen på den lokala förortspuben. Det är inte så ofta jag går dit, men ibland så. Jag äter, dricker en öl eller två, läser min tidning eller bok, ser på fotboll. Numera pratar jag inte med någon mer än servitrisen. Jag vill sitta ifred. Vid 20-tiden går jag hem. Det är då det börjar bli för störigt.

Maten kan vara förvånansvärt bra på dessa krogar. Men man måste veta vad man ska beställa, det är många gånger ojämnt. Beställer man öl på fat känns det inte alltid som man dricker det som beställts. På vissa krogar har jag funderat på om de har samma öltunna kopplad till alla kranar med olika märken. Men det är inte så noga. Det som alltid imponerat på mig är de som serverar. Att servera på en förortskrog är ett svårt yrke. Gästerna är brötiga. Men servitörerna har oftast en stark känsla för att ta folk. De tjötar med dem som är trevliga, låter dem som vill vara ifred vara ifred, och är samtidigt gränssättande mot dem som druckit för mycket eller bara är allmänt otrevliga. Och de har respekt med sig. Hur berusade folk än är, verkar de vara medvetna om att de riskerar att bli utkastade eller avstängas från krogen, om de vägrar att acceptera en tillsägelse. Nästan hur berusade som helst, bör det nog skrivas…

Så detta är en hyllning till servitörer på förortskrogar som arbetar där år efter år, lär känna sina stamgäster, och har en psykologisk blick och förmåga som många professionella med akademisk utbildning kan avundas.

Go native är ett forskaruttryck som innebär att forskaren tappar den kritiska distansen till det som undersöks. Man identifierar sig, eller överidentifierar sig, med sitt forskningsobjekt. Man börjar utan citattecken att använda ord, uttryck, begrepp och argument hämtade från dem som man studerar.

Det kan handla om en forskare som studerar en indianstam i Amazonas. Men också en journalist, utredare eller behandlare som beskriver en individ eller grupp i samhället, och överidentifierar sig. Man blir en del i det man avser att studera, tappar den kritiska hållningen, och därmed kan man på sikt vara till skada.

Själv har jag svårt att hålla distansen ibland. Och jag är hellre deltagare, och går in till hundra procent i det jag håller på med, än står utanför och studerar. Fast jag tror att min läggning är att stå utanför och betrakta. Så jag behöver nog inte vara orolig för mig själv. Det ena behöver kanske inte alltid utesluta det andra.

Jag har länge saknat föreningstillhörighet och har nu äntligen funnit en. Men är det en sekt som jag har gått med i? Ledarna bär samma röda dräkter. Nykomlingar ägnas särskild vänlighet. Sammankomsterna startar alltid exakt i tid och slutar exakt i tid. Pedagogiken är kollektiv och ingen ges individuell uppmärksamhet. Alla gör samma rörelse i grupp. Alla är leende och vältränade. Det finns olika hierarkier där man kan avancera. Jag befinner mig på medel för närvarande och har en bit kvar till intensiv som är nästa steg. Om jag missar möten någon gång så får jag påminnelse-sms från en kvinna i gruppen som verkar ha blivit någon sorts mentor för mig.

Mycket tyder på att det är en sekt som jag har gått med i.

Jag har också känt en närmast euforisk frälsningsupplevelse och upptäcker att jag börjat missionera i bekantskapskretsen. Detta är i perioder när mina besök har varit högfrekventa. När mitt mötesdeltagande däremot avtar och jag är där mer sporadiskt sjunker min entusiasm. Det är då jag inte hänger med i de samstämmiga rörelserna. När det syns väldigt tydligt hur alla gör exakt samma sak och jag gör något helt annat. Då kan jag fyllas av en undertryckt vrede som jag inte vågar släppa fram helt. – Jävla fascistgymnastik, väser jag tyst mellan mina flåsande andetag. – Leni Riefenstahl skulle varit här och filmat er…

Detta är naturligtvis djupt orättvist, inser jag sedan med en blick på de enkelt klädda gruppmedlemmarna som ser allt annat än övermänniskoaktiga ut, förutom att de just då är mer vältränade än jag.

Gubbarna i laget började dra ut på rasterna. Lagbasen som var stridbar r-are reagerade:

– Jag tar gärna en vild strejk för längre raster, om ni vill. Men till dess håller vi på tiderna.

Jag prenumererade i många år på Proletären. Det var inte så att jag sympatiserade med Stalin eller Kpmlr. Men jag hade kollegor som var r-are och jag tyckte att det var viktigt med en tidning som vände på allting. Nordkorea var bra och de svenska hyllningarna till kungen var mer anmärkningsvärda än hyllningarna till Kim Il Sung. Och så var det vanliga människor som skrev i tidningen. Den var otroligt positiv i sina arbetsplatsbeskrivningar, debatterna vanns alltid och demonstrationerna samlade mycket folk. Kapitalismen var eländig, men kampen var stark.

Den liberale filosofen John Stuart Mill menade att vi sällan sitter inne på hela sanningen och att det därför är viktigt med meningsutbyte med motståndare till den rådande uppfattningen. Och skulle vi sitta inne på hela sanningen, kommer vår uppfattning enbart att läras in som en fördom, med en ytlig förståelse för vår åsikt, om vi inte möter motstånd och tvingas argumentera för vår sak.

En tes möter sin antites som skapar en syntes som blir en ny tes, men på en högre nivå. Motsatsernas spel. Karl Marx och John Stuart Mill förenas (tillfälligt).

Vid ett tillfälle var jag som representant för vår fotbollsklubb i Gamlestaden kallad till möte i PFF:s klubbhus. 200 föreningar var kallade. Fyra kom. Det handlade om ökat stöd till breddidrotten. Ordförande i PFF visade runt i klubbstugan. Så satte vi oss vid ett mötesbord, det bjöds på kaffe och bullar. Han började tala. Han började med de ökade planhyrorna för ungdomsverksamheten och närmade sig så småningom kapitalismens avskaffande. Observera att jag inte raljerar nu. Det var ett fantastiskt tal. Och han visade inte minsta besvikelse över att det bara var fyra föreningar som kommit. Tvärtom. Vi som var där var viktiga. Nästa gång blir vi fler, sa han. Han delade inte heller ut arbetsuppgifter till oss som var där. Detta är ett misstag som nybörjare i föreningslivet ofta gör. Tvingar på nykomlingar att bli sekreterare och kassörer etc. (Först låter man nykomlingar knyta an en period, tills de blir glada att få frågan om att koka kaffe eller ställa undan stolar efter festen. Vilket ökar deras känsla av sammanhang. Detta vet alla som är det minsta intresserad av hur sekter fungerar…)

Nåväl. Vid nästa möte kom det 30 föreningar och när motionen gick in till fotbollsförbundets årsmöte hade 100 föreningar undertecknat den. Det anordnades också en demonstration där jag faktiskt hamnade på GP:s förstasida, i fyrfärgstryck.

Har jag då inte medverkat till att stödja Kpmlr och Stalin i och med detta? Vad svarar jag på det? Min motfråga blir: Är jag antisemit för att jag gillar Wagners musik? Till och med Per Ahlmark gillar Wagner… Trots Wagners antisemitism. Tycker ni att liknelsen haltar? Men jag kan inte låta bli att beundra det ungdomsarbete som utförts genom åren av PFF. Ungdomsidrotten är det bästa vi har i samhället.

Sedan får man väl diskutera eller debattera och stå för det man står för.

Den 16 mars 1968 luftlandsattes en pluton på 30 soldater från tredje kompaniet (Charlie kompaniet) utanför den vietnamesiska byn My Lai. Kompaniet stod under befäl av kapten Ernest Medina. Plutonen leddes av löjtnant William S Calley.

Luftlandsättningen skedde 07.30 på morgonen. En halvtimme senare, kl 08.00, gick plutonen in i My Lai, en by som ligger i ett större distrikt kallat Song My.

08.00 gick de in i byn. Några timmar senare tar de lunchrast. Det finns ett foto där soldaterna sitter bekvämt tillbakalutade i ett dike. Bildtexten lyder: “Lunch break at My Lai”.

De amerikanska soldaterna har då dödat kreatur, våldtagit kvinnor och skjutit prick på spädbarn.

Sammanlagt 504 personer dödas denna dag i My Lai och den närliggande byn My Khe.

Den amerikanska professorn och krigsforskaren Sue Mansfield beskriver i sin bok The gestalts of war hur det rapporteras att soldaterna omedelbart efter massakern upplevde “exhiliration and an intense sense of satisfaction”.

Upprymdhet och en intensiv känsla av tillfredsställelse…

Den japanske läkaren Hachiya beskriver i sin Dagbok från Hiroshima hur det sprids ett rykte på sjukhuset där de överlevande efter atombombningen vårdas. Ryktet säger att Japan också har bomben. San Francisco, San Diego och Los Angeles är nu utplånade. Stämningen på sjukhuset förvandlades genast, skriver Hachiya. De svårast skadade var de lyckligaste.

Att sona sin skuld handlar inte enbart om att avtjäna sitt straff. Då hade det varit avklarat för länge sedan. Att sona sin skuld handlar om att inse och erkänna känslomässigt att man har skadat en annan människa, försöka efter förmåga att gottgöra detta, och att arbeta med sig själv så att det inte ska hända igen.

Det är längesedan. En kollega hade med sin son till jobbet. En liten pojke i fyraårsåldern. Hon försvann någonstans, min dörr stod öppen och han tog ett steg in på mitt tjänsterum. Jag hejade försiktigt.
– Vem är du? sa han tyst och lite trevande.
– Jag heter Janne. Jag jobbar här, svarade jag. Han tittade på mig.
– Men, sa han, vem är du?

Och han bara stod där och betraktade mig, som om han var någon slags reinkarnation av Dalailama, och jag blev alldeles iskall och fick inte fram ett ljud. När han gått ut satt jag kvar och stirrade framför mig. Vem är du?

En kamrat som tränar ungdomar i fotboll hörde av sig. Han är kraftfull och pondusfylld. Kompetent och erfaren som tränare. Nu beskrev han att han inför sina ungdomar i kontakt med en annan person hade tappat fattningen och betett sig osäkert, föga pondusfyllt eller kraftfullt. Min kamrat menade nu att han tappat i auktoritet inför laget, där flera var tonåringar som saknade en trygg fadersgestalt.

Hade han blivit aggressiv, hotat eller skyllt ifrån sig? Nej, inte alls. Och han hade samma vecka haft en ny träning med laget.

Vad behöver faderlösa ungdomar? Inte en omänsklig stålman. Utan någon som kan vara så trygg att han kan hantera sin osäkerhet och sina tillkortakommanden. Att stå kvar ändå. För att dessa ungdomar så småningom ska våga känna svagheten i sig själva utan att reflexmässigt lägga över den på någon annan. Det är i detta man kan vara en positiv förebild.

Vid nästan 50-års ålder köpte jag mig en Leeds-tröja med Billy Bremner på ryggen. En del skulle kanske kalla det patetiskt. Och visst, det kan man väl tycka.

Men när jag provsprang min nya tröja, åttan i Skatås, och med Metallica på högsta ljudnivå, så kände jag mig starkare än någonsin förut.

Så skratta ni. För mig, en tioårig pojke, var han en gigant, denne kortväxte rödhårige skotte som krigade och slet mer på plan än de andra tillsammans.

Den sovjetiske gruvarbetaren Aleksej Stachanov bröt den 31 augusti 1935 med egna händer 102 ton kol. Han överskred därmed politbyråns uppställda kvot med 14 gånger. Den 19 september samma år bröt han under ett skift 227 ton kol. Stachanov, denne arbetets hjälte, blev sedermera invald som suppleant i Högsta Sovjet.

En gång för många år sedan blev jag på min dåvarande arbetsplats utsedd till Veckans Stachanov. Jag var värd det, kan jag säga.

Kommande…