Jan Eriksson 2013

Jag tillbringade fredagskvällen på den lokala förortspuben. Det är inte så ofta jag går dit, men ibland så. Jag äter, dricker en öl eller två, läser min tidning eller bok, ser på fotboll. Numera pratar jag inte med någon mer än servitrisen. Jag vill sitta ifred. Vid 20-tiden går jag hem. Det är då det börjar bli för störigt.

Maten kan vara förvånansvärt bra på dessa krogar. Men man måste veta vad man ska beställa, det är många gånger ojämnt. Beställer man öl på fat känns det inte alltid som man dricker det som beställts. På vissa krogar har jag funderat på om de har samma öltunna kopplad till alla kranar med olika märken. Men det är inte så noga. Det som alltid imponerat på mig är de som serverar. Att servera på en förortskrog är ett svårt yrke. Gästerna är brötiga. Men servitörerna har oftast en stark känsla för att ta folk. De tjötar med dem som är trevliga, låter dem som vill vara ifred vara ifred, och är samtidigt gränssättande mot dem som druckit för mycket eller bara är allmänt otrevliga. Och de har respekt med sig. Hur berusade folk än är, verkar de vara medvetna om att de riskerar att bli utkastade eller avstängas från krogen, om de vägrar att acceptera en tillsägelse. Nästan hur berusade som helst, bör det nog skrivas…

Så detta är en hyllning till servitörer på förortskrogar som arbetar där år efter år, lär känna sina stamgäster, och har en psykologisk blick och förmåga som många professionella med akademisk utbildning kan avundas.

Han hade riskerat sitt liv för dem. Bokstavligt. Det hade pågått i många år. Lojalitetsförklaringen som han hade skrivit under var ingen chimär, den var införlivad i honom. Sakta men säkert smög sig bitterheten på. Det handlade inte bara om honom själv, utan lika mycket om hans kamrater som offrats. Tankarna hade redan börjat gro i honom.

Det var då de tog kontakten.

Det var naturligtvis otänkbart för honom att gå över. Han hade ju fortfarande vänner kvar på andra sidan.

Och det var där det första tvivlet kom. På andra sidan, hade han tänkt. Inte denna sidan eller vår sida.

Det hade gått för långt.

Och de pressade sig inte på honom. De lät honom fatta beslutet själv. Det fanns ingen att skylla på.

—————-

Spionen som kom in från kylan av John le Carré är den bästa spionthriller som skrivits. Alec Leamas byter sida, från Control till Karla, eller inte?

Go native är ett forskaruttryck som innebär att forskaren tappar den kritiska distansen till det som undersöks. Man identifierar sig, eller överidentifierar sig, med sitt forskningsobjekt. Man börjar utan citattecken att använda ord, uttryck, begrepp och argument hämtade från dem som man studerar.

Det kan handla om en forskare som studerar en indianstam i Amazonas. Men också en journalist, utredare eller behandlare som beskriver en individ eller grupp i samhället, och överidentifierar sig. Man blir en del i det man avser att studera, tappar den kritiska hållningen, och därmed kan man på sikt vara till skada.

Själv har jag svårt att hålla distansen ibland. Och jag är hellre deltagare, och går in till hundra procent i det jag håller på med, än står utanför och studerar. Fast jag tror att min läggning är att stå utanför och betrakta. Så jag behöver nog inte vara orolig för mig själv. Det ena behöver kanske inte alltid utesluta det andra.

Varför började jag hålla på Öis?

En del kan beskriva en utlösande händelse, kamrater som var viktiga för dem eller liknande. Men jag vet inte varför. Jag hade klasskamrater som höll på Gais och IFK (man sa inte Blåvitt på den tiden, de äldre säger fortfarande Kamraterna).

Farsan är en av de få idrottsintresserade personer jag träffat som hävdat att han inte höll på något speciellt lag. Fast han hade spelat både fotboll och handboll och bara något halvår före sin död, han låg på sjukhuset och vi satt och pratade, berättade att han hade gjort en A-lags match för Gais. Han var 18 år och det var en fotbollscup där ordinarie målvakt var borta. Varför berättade han detta först då? Men kanske var det inte viktigt för honom, han hade ju spelat elithandboll med MIK (Majornas idrottsklubb).

Men farsan tog med mig på Ullevi när jag var liten. Och det var bara Öis vi såg. Jag tror nog han var öisare i alla fall. Det var nog därifrån det kom. Det var nog så jag blev öisare.

———–

På begravningen slöt de gamla handbollskamraterna upp. De stod runt kistan och talade direkt till honom. Jag skrev och tackade dem efteråt.