Jan Eriksson 2013

Han hade riskerat sitt liv för dem. Bokstavligt. Det hade pågått i många år. Lojalitetsförklaringen som han hade skrivit under var ingen chimär, den var införlivad i honom. Sakta men säkert smög sig bitterheten på. Det handlade inte bara om honom själv, utan lika mycket om hans kamrater som offrats. Tankarna hade redan börjat gro i honom.

Det var då de tog kontakten.

Det var naturligtvis otänkbart för honom att gå över. Han hade ju fortfarande vänner kvar på andra sidan.

Och det var där det första tvivlet kom. På andra sidan, hade han tänkt. Inte denna sidan eller vår sida.

Det hade gått för långt.

Och de pressade sig inte på honom. De lät honom fatta beslutet själv. Det fanns ingen att skylla på.

—————-

Spionen som kom in från kylan av John le Carré är den bästa spionthriller som skrivits. Alec Leamas byter sida, från Control till Karla, eller inte?

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av idrottsböcker. Självbiografier av fotbollsspelare är inte något som jag direkt kastar mig över.

Två idrottsböcker kan jag dock rekommendera: Bästa fotbollsboken i romanform är Dragningen av författarteamet Bertil Ahl (Anders Lönnbro & Lars-Göran Nilsson). Den kom ut 1978 och handlar om Göteborg, politik, fotboll och kärlek. Träningslägret i Halmstad som urartar fullständigt ger för en utomstående antagligen intryck av att vara överdrivet, men inte för oss som varit med… Boken skildrar småklubben IK Hagen, sannolikt pseudonym för BK Häcken, som inte nöjer sig med att vara kvar i de lägre divisionerna, och priset som krävs.

Nummer två är I huvudet på John McEnroe av Tim Adams. En tunn pocketbok med ett innehåll utöver det vanliga. Det är en sorts psykologisk analys av en man som försöker provocera sin omgivning till att hata honom. Men så möter han Björn Borg som inte går in i provokationerna, och väljer att inte hata.

—————–

Härutöver kan nämnas Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami, Grenoli av Eva af Geijerstam samt Förbannade Gais – 30 år av underprestation av Robert Lindberg & Patrik Persson.

Författare jag läst flest böcker av:

1. W E Johns (Biggles)
2. Georges Simenon
3. Agatha Christie
4. Jan Guillou

Nej, jag tänker fortfarande inte analysera något författarskap. Och inte, som en del recensenter, vara nedlåtande mot Guillou, även om det var mer än tio år sedan jag läste någon bok av honom. Istället kan jag känna en stark tacksamhet mot dessa författare som funnits med mig i olika perioder i livet.

I min bokhylla har jag mest manliga författare. Det handlar väl om identifikation, antar jag. En kvinnlig författare som jag uppskattar mycket är Carina Rydberg. Jag har läst flera av hennes böcker, men topplistan ser ut så här:

1. Den som vässar vargars tänder
2. Djävulsformeln
3. Den högsta kasten

Vad har jag för analys av hennes författarskap, undrar ni nu. Det räcker väl inte att göra topplistor… Och ni har säkert rätt. Men i hela mitt liv har jag hållit på att analysera. Så för mig räcker det så här. Just nu.

Jag har visserligen inte läst Herbert Tingstens, och inte heller Winston Churchills, men vågar man ändå drista sig att göra en lista över självbiografier:

1. Min kamp (Karl Ove Knausgård)

2. Gustavs grabb (Leif G W Persson)

3. Min oskuld och Pearl Harbour (Charles Bukowski)

4. Gör inget dumt medan jag är död (Per Ahlmark)
Jag är fascinerad av Ahlmark. Oförsonligheten och samtidigt känsligheten…

Vid sidan av topplistan och utan inbördes rangordning:
Nackspärrarnas rike (Roland Jansson), Mitt förnamn är Ronny (Ronny Ambjörnsson), Se till mig som liten är (Bengt Olsson), När det känns att det håller på ta slut (Stig Larsson), Livet (Keith Richards), The heroin diaries – spillror ur ett rockstjärneliv. (Nikki Sixx – Mötley Crüe), Vi barn från Banhof Zoo (Christiane F), Anhörig (Katerina Janouch), En riktig människa (Gunilla Gerland), Tokfursten (Elgard Jonsson)

Bra biografier: Ingemar Hedenius – en filosof och hans tid
(Svante Nordin), Lasermannen (Gellert Tamas), Beethoven – biografin (Åke Holmquist)

Tre röster om Knausgård

Pär Lagerkvist, för hans enkelhet som berör så djupt, som i Barabbas, Bödeln och Mariamne, den sistnämnda det vackraste jag läst, om den onde Herodes och den goda Mariamne…

Och så fångades jag som så många andra av Karl Ove K. En sorts Jesusgestalt, som trots framgångarna mår så dåligt, utan att ångra sig, men över att ha lämnat ut sig och sina nära. Han har tagit vår skuld och skam och bär det på sina axlar. Tack, Karl Ove!