Jan Guillou beskriver i ett reportage hur han en gång intervjuade pianisten Staffan Scheja. Guillou frågade Scheja om han aldrig under sina konserter spelade fel.
– Det är klart att jag spelar fel ibland, svarade Scheja. Det är ungefär som att fråga en tennisspelare om han aldrig slår i nät.
Och så berättade Scheja om ett konsertframträdande i New York, där han framförde Griegs pianokonsert. För den som inte känner till det är detta en av de stora pianokonserterna. Scheja hade säkert spelat den hundratals gånger. Men just vid detta tillfälle kommer Scheja av sig. Han tappar melodin. Han är borta i tio sekunder, en halv minut, en minut… Orkestern fortsätter spela. Så återfår han melodin och fullföljer konserten. Dagen efter kommer recensionerna i New York-tidningarna. Scheja får strålande recensioner. Ingen nämner med ett ord att han har kommit av sig.
Varför nämnde de det inte? Märkte de det inte? Självklart märkte de det. Musikrecensenterna i New York-tidningarna är inte okunniga. Nämnde de det inte för att vara artiga? Knappast, musikrecensenterna i New York är inte artiga.
Varför nämnde de det inte?
De nämnde det inte för att det inte var viktigt. Det var inte väsentligt. Det var något annat som var viktigt. Det var något annat som var väsentligt.
————–
(Det är nog 25 år sedan jag läste detta reportage och jag har en känsla av att jag har förvanskat historien något. Men inte heller detta är väsentligt. Ibland är det minnesbilden, det man väljer att minnas, som är viktigare än den faktiska händelsen… Jag tror Scheja skulle förstå.)
