Jan Eriksson 2013

Looking for Eric. Utan tvekan. Det är inte alla som gillar den. Men jag gör det. Eric lever ett miserabelt liv. Vi går inte in närmare på det. Men en vuxen man som har ett idolporträtt av Eric Cantona i fullskala på väggen… Det säger väl allt. Eric är alltså United-fan, och det är nog hans enda glädjeämne i livet. Sedan är det bara problem. Men en dag stiger Cantona ur sitt porträtt och står där livs levande. Cantona blir Erics livscoach.

Cantona, som spelar sig själv i filmen, strör visdomsord omkring sig som Eric tycker är ganska beskäftiga och ibland oförståeliga, men han börjar så småningom ta dem till sig.

“Den som förutser alla faror ger sig aldrig ut på haven.”

Sensmoralen är: Lita på dina kamrater! Vilket givetvis förutsätter att man har kamrater. Men Eric har faktiskt det, och bra sådana.

“Man kan byta fru, politisk åsikt, religion, men aldrig någonsin fotbollslag.” Det är inte Cantona som säger detta klassiska citat, utan en av gubbarna på puben, där de ser matchen. Och han säger det till en kamrat som av ideologiska skäl har bytt fotbollslag.

Barn kan under en period byta fotbollslag eller hålla på flera samtidigt. Men sedan brukar de bestämma sig. Själv har jag alltid hållit på Öis och så Leeds förstås i Engelska ligan.

Jag träffade för några år sedan en urgaisare. Han hade varit aktiv med fotboll på olika sätt som spelare, ledare, tränare osv. Han närmade sig nu pensionsåldern. Men han höll inte längre på Gais, sa han. Han förklarade varför. Det var en sådan sorg och besvikelse i det. Han hade givetvis inte bytt till något annat lag, och möjligen sa han att han inte trodde att han höll på Gais längre. Jag fick sådan respekt för honom.

Mannen i Looking for Eric som bytte från Machester United till en småklubb, jublar sedan när kamraterna lurar honom att tro att United gör mål… Känslorna var starkare än intellektet.

Jag skulle gärna läsa en studie över vuxna personer som har bytt fotbollslag. Hur exitprocessen har sett ut.

————

Näst bästa Ken Loach film är Riff-Raff. Engelsk arbetarklass som pratar på ett annat sätt än i de vanliga tv-filmerna. Det finns en sekvens från en pub när publiken börjar håna en ung sångerska så att hon brister i gråt och rusar ut. Och hur en av gubbarna då går upp på scenen, tar mikrofonen och skäller ut dem som hånat henne. Får dem att ropa in henne igen. Sådant man sällan ser. Civilkurage.

Jag har förstått att Cassandra´s dream av en del anses vara bland Woody Allens sämre filmer.

Själv ser jag den som hans bästa film.

Det är framförallt förvandlingen under trädet i regnet som fascinerar mig. Hur det otänkbara blir tänkbart och sedan förverkligat.

You have become just like them!

Antihjälten och journalisten Boyle när gerillan i Oliver Stones film Salvador använder nackskott för att avrätta fiendesoldater.

Salvador är en av de bästa krigsfilmerna, men som också blev kritiserad på grund av denna replik.

De flesta kriminella som begått spektakulära brott hade klarat sig undan, om inte behovet funnits där att berätta för andra…

Det händer inte mycket i Sheriffen med Gary Cooper. Den utspelas nästan i realtid. Och det är svårt att förstå varför sheriffen Kane stannar kvar. Men han gör det. Och så rädd han är.

John Wayne lär ha ansett att Sheriffen (High Noon) var en oamerikansk film. Ingen av stadsborna ställer ju upp för Kane och de låter honom ensam möta Ben Miller och hans kumpaner. Så skulle aldrig amerikaner agera, menade Wayne.

Jag har aldrig uppskattat John Wayne speciellt. Förutom i Diligensen givetvis. Men det är inte helt sant att ingen ställer upp. En pojke i tolvårsåldern erbjuder sitt stöd. Och så den obligatoriska alkoholisten i dessa filmer. Men Kane nekar bägge att hjälpa honom. Sedan är det faktiskt hans unga fru som räddar honom när hon återvänder i slutet.

Alkoholisten i westernfilmer har två egenskaper. De är goda och ibland hjältemodiga. Och så är de oförbätterliga. Som i Diligensen där Doc räddar livet på den unga kvinnan och barnet, efter att ha nyktrat till med enorma mängder kaffe som han kräks upp. Men direkt efter förlossningen firar han med en whisky igen.

Sheriffen är en av de absolut bästa westernfilmerna som jag alltid återkommer till.

Dokumentärfilmen om när Muhammad Ali möter George Foreman i Kinshasa är en av de bästa idrottsfilmerna. Ali hånar George filmen igenom. Ali är rolig och slagfärdig. Men sanningen är nog att Ali var rädd för den hårtslående Foreman.

Thrilla in Manilla. Dokumentärfilm om när Ali möter Joe Frazier. En annan sida av Ali kommer fram, den elake, mobbaren. Och Frazier kunde aldrig förlåta Ali som hade gått för långt. Frazier njöt av att Ali senare fick talsvårigheter och att se hur skadad han blev. Men ändå. När Joe Frazier för några år sedan avled så gick Muhammad Ali på begravningen. Jag blev så glad. Det var stort.

Att stå och hänga mot repen tills motståndaren slagit sig trött. Och att då komma tillbaka, hur sönderslagen du än är.

När du börjar få blodsmak i munnen har du åttio procent kvar att ge.

Nej, böcker om boxning läser jag inte. Så intellektuell har jag aldrig blivit.

Hur snabbt du än drar, så finns det alltid någon som drar snabbare…

Den blinde mannen till revolvermannen Vinnie Harold (Broderick Crawford) i Första kulan dödar med Glenn Ford.

1. Hammarkullen
2. Kniven i hjärtat
3. Lära för livet

4. Kullamannen
5. Kråkguldet
6. Huset Silfvercronas gåta

Den vedervärdigaste svenska tv-serien är Skånska Mord – Veberödsmannen. En film jag aldrig vill se om. Ernst-Hugo J spelar- eller är – Djävulen själv. Ingen skräckfilm eller rysare av något slag kan nå upp till Ernst-Hugo i denna roll.

Några filmer:

Monsieur Hire (Brahms pianokvartett op 25)

Mannen utan minne (Frälsningsarmén börjar, som sig bör med utsatta människor, att tala om Djävulen, innan Gud förs in i texten.)

Kaurismäki (Thunder and Lightning)

Cloud Atlas (Everything is connected…)

Cabaret (Lockelsen i att stå enad, men observera den gamle mannen som varit med om krig förut, och inte ställer sig upp.)

Casablanca (Marseillais-scenen)

The fastest gun alive (Den bäst skildrade återfallsprocessen – men är det verkligen till alkoholen Glenn Ford återfaller…)