En kamrat som tränar ungdomar i fotboll hörde av sig. Han är kraftfull och pondusfylld. Kompetent och erfaren som tränare. Nu beskrev han att han inför sina ungdomar i kontakt med en annan person hade tappat fattningen och betett sig osäkert, föga pondusfyllt eller kraftfullt. Min kamrat menade nu att han tappat i auktoritet inför laget, där flera var tonåringar som saknade en trygg fadersgestalt.
Hade han blivit aggressiv, hotat eller skyllt ifrån sig? Nej, inte alls. Och han hade samma vecka haft en ny träning med laget.
Vad behöver faderlösa ungdomar? Inte en omänsklig stålman. Utan någon som kan vara så trygg att han kan hantera sin osäkerhet och sina tillkortakommanden. Att stå kvar ändå. För att dessa ungdomar så småningom ska våga känna svagheten i sig själva utan att reflexmässigt lägga över den på någon annan. Det är i detta man kan vara en positiv förebild.
