Kvinnan knackade försiktigt och öppnade dörren till mötesrummet.
– Ursäkta att jag stör, sa hon, och såg så rädd och förlägen ut.
Jag visste inte om jag skulle våga. Men det blev en sekunds tystnad mitt i vardagsstressen:
– Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela vår existens. Välkommen.
(Efter Eeva Kilpi)
