Jag har länge saknat föreningstillhörighet och har nu äntligen funnit en. Men är det en sekt som jag har gått med i? Ledarna bär samma röda dräkter. Nykomlingar ägnas särskild vänlighet. Sammankomsterna startar alltid exakt i tid och slutar exakt i tid. Pedagogiken är kollektiv och ingen ges individuell uppmärksamhet. Alla gör samma rörelse i grupp. Alla är leende och vältränade. Det finns olika hierarkier där man kan avancera. Jag befinner mig på medel för närvarande och har en bit kvar till intensiv som är nästa steg. Om jag missar möten någon gång så får jag påminnelse-sms från en kvinna i gruppen som verkar ha blivit någon sorts mentor för mig.
Mycket tyder på att det är en sekt som jag har gått med i.
Jag har också känt en närmast euforisk frälsningsupplevelse och upptäcker att jag börjat missionera i bekantskapskretsen. Detta är i perioder när mina besök har varit högfrekventa. När mitt mötesdeltagande däremot avtar och jag är där mer sporadiskt sjunker min entusiasm. Det är då jag inte hänger med i de samstämmiga rörelserna. När det syns väldigt tydligt hur alla gör exakt samma sak och jag gör något helt annat. Då kan jag fyllas av en undertryckt vrede som jag inte vågar släppa fram helt. – Jävla fascistgymnastik, väser jag tyst mellan mina flåsande andetag. – Leni Riefenstahl skulle varit här och filmat er…
Detta är naturligtvis djupt orättvist, inser jag sedan med en blick på de enkelt klädda gruppmedlemmarna som ser allt annat än övermänniskoaktiga ut, förutom att de just då är mer vältränade än jag.
