Det är längesedan. En kollega hade med sin son till jobbet. En liten pojke i fyraårsåldern. Hon försvann någonstans, min dörr stod öppen och han tog ett steg in på mitt tjänsterum. Jag hejade försiktigt.
– Vem är du? sa han tyst och lite trevande.
– Jag heter Janne. Jag jobbar här, svarade jag. Han tittade på mig.
– Men, sa han, vem är du?
Och han bara stod där och betraktade mig, som om han var någon slags reinkarnation av Dalailama, och jag blev alldeles iskall och fick inte fram ett ljud. När han gått ut satt jag kvar och stirrade framför mig. Vem är du?
