När jag slutade spela fotboll tog dansen över mitt liv. En period dansade jag fyra kvällar i veckan. Jag var lagledaren som ringde runt och så samlades vi hemma hos någon för en kopp kaffe. Sedan åkte vi iväg till olika dansbanor. Vi var alltid nyktra. Alkohol förekom inte. Vi talade bara dans, vi visste inte vad de andra arbetade med eller vad de hade för utbildning. Vi diskuterade slowfoxfigurer, om golvet var glatt eller strävt, dansskor, danstidningar, dansband, Sannex eller Arvingarna…
Det var en egen värld, nästan sekteristiskt. Jag älskade det. Pulsen, svetten, närheten och samtidigt det formella. Hur man förde, hur man rörde sig på dansgolvet, hur man bjöd upp, hierarkierna med olika grupperingar som var placerade på olika platser runt dansgolvet. Man fick lära sig, och man kunde avancera.
Jag lärde mig också att tycka om musiken, och även texterna. Det var en befrielse från allt det tunga. Jag blev glad när jag närmade mig dansbanan och hörde musiken. Det var spännande och nytt för mig.
————–
Idag är det flera år sedan som jag besökte en dansbana. Men ibland lyssnar jag på dansband….rör mig över golvet i lägenheten. Och stegen sitter kvar.
