Jan Eriksson 2013

När jag slutade spela fotboll tog dansen över mitt liv. En period dansade jag fyra kvällar i veckan. Jag var lagledaren som ringde runt och så samlades vi hemma hos någon för en kopp kaffe. Sedan åkte vi iväg till olika dansbanor. Vi var alltid nyktra. Alkohol förekom inte. Vi talade bara dans, vi visste inte vad de andra arbetade med eller vad de hade för utbildning. Vi diskuterade slowfoxfigurer, om golvet var glatt eller strävt, dansskor, danstidningar, dansband, Sannex eller Arvingarna…

Det var en egen värld, nästan sekteristiskt. Jag älskade det. Pulsen, svetten, närheten och samtidigt det formella. Hur man förde, hur man rörde sig på dansgolvet, hur man bjöd upp, hierarkierna med olika grupperingar som var placerade på olika platser runt dansgolvet. Man fick lära sig, och man kunde avancera.

Jag lärde mig också att tycka om musiken, och även texterna. Det var en befrielse från allt det tunga. Jag blev glad när jag närmade mig dansbanan och hörde musiken. Det var spännande och nytt för mig.

————–

Idag är det flera år sedan som jag besökte en dansbana. Men ibland lyssnar jag på dansband….rör mig över golvet i lägenheten. Och stegen sitter kvar.

Det närmaste jag varit nätberoende är Sambadefensiv. Matchreferat, analyser, övergångar, nyförvärv, intervjuer och kommentarer. Fullständigt ointressant för de allra flesta, ett gift för oss andra.

I min bokhylla har jag mest manliga författare. Det handlar väl om identifikation, antar jag. En kvinnlig författare som jag uppskattar mycket är Carina Rydberg. Jag har läst flera av hennes böcker, men topplistan ser ut så här:

1. Den som vässar vargars tänder
2. Djävulsformeln
3. Den högsta kasten

Vad har jag för analys av hennes författarskap, undrar ni nu. Det räcker väl inte att göra topplistor… Och ni har säkert rätt. Men i hela mitt liv har jag hållit på att analysera. Så för mig räcker det så här. Just nu.

Jag har visserligen inte läst Herbert Tingstens, och inte heller Winston Churchills, men vågar man ändå drista sig att göra en lista över självbiografier:

1. Min kamp (Karl Ove Knausgård)

2. Gustavs grabb (Leif G W Persson)

3. Min oskuld och Pearl Harbour (Charles Bukowski)

4. Gör inget dumt medan jag är död (Per Ahlmark)
Jag är fascinerad av Ahlmark. Oförsonligheten och samtidigt känsligheten…

Vid sidan av topplistan och utan inbördes rangordning:
Nackspärrarnas rike (Roland Jansson), Mitt förnamn är Ronny (Ronny Ambjörnsson), Se till mig som liten är (Bengt Olsson), När det känns att det håller på ta slut (Stig Larsson), Livet (Keith Richards), The heroin diaries – spillror ur ett rockstjärneliv. (Nikki Sixx – Mötley Crüe), Vi barn från Banhof Zoo (Christiane F), Anhörig (Katerina Janouch), En riktig människa (Gunilla Gerland), Tokfursten (Elgard Jonsson)

Bra biografier: Ingemar Hedenius – en filosof och hans tid
(Svante Nordin), Lasermannen (Gellert Tamas), Beethoven – biografin (Åke Holmquist)